måndag 1 november 2010

Följ med på min promenad...

1 november visade sej från sin bästa sida här hemma hos mej. Visserligen var Taggen lite blöt när han kom in från sin morrontur ute i morse, men det dröjde inte många timmar innan molnen lättade och solen tittade fram.

I dag skulle jag gå och hälsa på en gammal god vän, som tillhör församlingen också. Hon bor på ett demensboende här .
Tyvärr är hon sämre i sin demens och känner inte igen mej längre, sitter mest och sover, men vi kan sitta och hålla varandras händer en stund. Det ger ju lite kontakt iaf, och det är ju så sjukdomen är.

Ni ska få följa med på min promenad till äldreboendet, backe ner, backe upp och så tillbaka.

Här är jag nästan uppe vid äldreboendet,
solen värmer på vägen så det blir lite dimma,
backen jag kommit upp för.

Gratisbuss finns som kör i samhället mellan olika inrättningar
och bostadsområden. Många äldre utnyttjar denna tjänst.
Backe upp igen, snart hemma, sju minuter till.

Parksoffa som kan vara bra att kunna sitta och vila på
Några änder låg och solade på en brygga.


Trädkramare? nej han hade en motorsåg med sej högt där uppe och sågade ner grenar,
det såg ganska farligt ut. Men han var säkert kunnig på sitt område.
Strax utanför oss har de grävt upp gatan för att fixa något med fjärrvärmen.


Hemma igen, räfsade lite löv igen, det finns massor kvar,
så jag hoppas på flera fina dagar.
Kram Birgit



6 kommentarer:

pastorsfrun sa...

Du är så fin mamma, som tar hand om alla - gammal som ung. Vilken förebild du är för mig.
älskar dig
mia

Birgitta sa...

Hej! Ser ut som du gått upp för backen till Singelberget. Vad omtänksamt av dej att hälsa på den dementa damen.
Vi har också haft fint väder idag.
Kram Birgitta

Monica sa...

Ja, du verkar vara en riktigt god människa! Och vilka lovord du får av din dotter!!! Det är ju det bästa man kan få!
Vackra bilder som vanligt, men jag kan inte få upp dem i större format, så det är litet svårt att se...
Må så gott, kram, Monica

Evatina-beth sa...

Visst är det många gånger tillräckligt att få sitta och hålla handen. Man kan ju dock sakna människan som finns där någonstans bakom ytan. Vi vet ju att vi en gång kan få mötas utan våra yttre skavanker och det känns förhoppningsfullt, så här i allhelgonatider.
Kram Eva

Monica sa...

Ja du kära vän, visst känns det skönt att kunna ge lite ödmjukhet till andra som behöver det.
Var rädd om Dig! Varm kram från mig.

Märta sa...

Vilken underbar medmänniska du är! Du är verkligen ett föredöme. Hoppas att du får fler soldagar så du kan räfsa upp löven, här hoppas jag på blåst så löven far iväg till skogen.
Ha det så gott! Kram!
Märta